Sociala nätverk finns inte mer

I en artikel i Computerworld hävdar Mike Elgan att socialt närverkande är över. För några år sedan kretsade allt kring det – social networking. ”Social” blev ett ord som tycktes ha en förtrollande effekt på det mesta. Det gamla och tråkiga kunde genom det ”sociala” bli nytt, relevant och attraktivt.

Den ursprungliga tanken med sociala nätverk var att få kontakt med gamla vänner och bekanta, skaffa nya och till och med interagera på ett personligt plan med främlingar. Men egentligen handlade många av dem om något annat: Twitter, till exempel, var en micro-blogg, LinkedIn gick ut på att hitta jobb, Instagram och Flickr var webbplatser för fotodelning. Det var egentligen bara Facebook som var det sociala nätverket i verklig bemärkelse. Men, skriver Elgan, det intressanta är inte vad webbplatsernas funktion var i sig, utan det beteende som dominerade på allihop: det sociala nätverkandet, det vill säga föreställningen om att få kontakt med andra människor och dela deras idéer, drömmar, åsikter, skvaller och bilder på katter.

Vad är det då som händer med det sociala nätverkandet? Elgan menar att det håller på att ersättas av eller övergå i tre saker:

  • messaging (exempelvis via Snapchat). Meddelandeformen är privat, tillfällig och omedelbar. Här riktar man sig till en eller några personer och större delen av det sociala nätverket lämnas medvetet utanför. Man ”skickar” något, ”postar” inte.
  • online distractions (exempelvis YouTube, spel, artiklar och podcasts).
  • social media.

Vad är då skillnaden mellan sociala nätverk och sociala medier? Det förra handlar om personligt innehåll, det senare om professionellt, skriver Elgan. Att dela sociala media – som här definieras som professionally produced videos, articles, podcasts and photos  – ersätter gradvis delandet av personligt innehåll och inlägg om det egna livet. Så när jag till exempel delar artiklar en ledare i SvD eller en artikel i Huffington Post så är det inte socialt nätverkande. Det är social media, enligt Elgan.

 

Fula debattknep

 

Pontus Herin skriver om fula knep i dagens debatter. Herin menar att debatten har blivit värre med sociala medier eftersom han där ser en polarisering i debatten och en mer aggressiv ton. På nätet kan man spela dum och med olika verktyg driva sina motståndare till vansinne. Sen kan man stänga av datorn och låtsas att man har vunnit, menar han. När man möts mellan fyra ögon är det svårare att vara rent otrevlig och oärlig.

Herin presenterar därför en lista på de populäraste ”fulknepen” eller fallasier som för närvarande flitigt används i den svenska debatten. Gemensamt för dem, skriver han, är att de saknar alla former av intellektuell hederlighet.

  1. Överdrivna beviskrav eller ”nu-driver-vi-motståndaren-till-galenskap-strategin” handlar om att underkänna alla argument från motståndarna genom att påstå att det saknas bevis. Allt underkänns. Allt är relativt. Inte sällan tycks olika konspirationsteorier vara en bakomliggande drivkraft i den här metoden, tycker jag det verkar som.
  2. Halmdockan eller ”tillskriv-din-motståndare-stolliga-argument-strategin” är när debattören tillskriver sin motståndare åsikter och argument som denne inte har, för att därefter brutalt slå ned på denna försvarslösa ”halmdocka”. Den vanligaste varianten för detta är just nu att hitta en fiktiv grupp som får representera en hel grupps åsikter, skriver Herin.
  3. Ad Hominem eller ”personangrepps-strategin”. Ett debattknep som liksom det förra har en lång historia. Strategin är att flytta fokus från sakfrågan till motståndarens personlighet och karaktär. Ett enda misstag kan i den här strategin leda till att en person saknar trovärdighet i precis alla frågor. Dömd på förhand i alla avseenden helt enkelt.
  4. Godwins lag eller ”säg-Hitler-först-så-vinner-du-strategin” grundar sig i en upptäckt Mike Godwin gjorde på 90-talet. Han fann att diskussioner på nätet urartade och blev mer osakliga ju längre de blev och att sannolikheten för att någon skulle jämföra sin motståndare med Hitler till slut blev 1. När det väl hade skett gick det inte längre att föra tillbaka diskussionen på sakliga banor. Istället dog den.
  5. Whataboutism eller ”men-titta-på-USA-då-strategin” är en strategi som idag ofta används genom att konsekvent slänga in USA, ”västvärlden” eller Israel i diskussionen och på de sättet undvika sakfrågan.
  6. Hur drabbar det dig? eller ”Schyffert-strategin” är det senaste tillskottet bland dessa fulknep. Den går ut på att det är oärligt att ha en åsikt om något som man inte är direkt berörd av, och då i första hand i finansiella termer, skriver Herin. Debattstrategin är besläktad med identitetspolitik där en av grundsatserna är att bara människor med en viss bakgrund/etnicitet/socioekonomisk status kan ha relevanta åsikter om ett fenomen. Komikern Henrik Schyffert uppfann metoden.

 

Medborgarjournalistik via sociala medier

I en video från TED.com diskuterar Clay Shirky hur sociala medier kan skapa historia och att det i första hand är de civila medborgarna som står för bidraget.

Medialandskapet har drastiskt förändrats. Vem som helst som har ett meddelande kan i praktiken föra ut det, snabbt och få stor global spridning. Det handlar om en mediarevolution, menar Shirky. Medias historia har hittills visat på fyra revolutionerande perioder som Shirky delar upp enligt följande:

  • tryckpressen
  • telegraf och telefon
  • foto, ljudupptagningar och film
  • radio och TV

För alla dessa medier gäller sändare/mottagare förhållandet och Shirky diskuterar medier utifrån begreppsparet grupp och konversation. Antingen förs ett budskap ut till en grupp eller så är man via mediet inblandad i en konversation. Det finns inget både och förrän internet och sociala medier träder in på arenan. Internet inbegriper i sin grund ett stöd för att nå ut till grupper och föra konversationer samtidigt. Det är första gången i historien, enligt Shirky. Vad internet också innebär är att alla de tidigare medierna även kan inrymmas i det nya mediet; tidningar och böcker publiceras på webben, vi ringer via internet och mobila enheter, vi fotograferar, ser film, lyssnar på radio och ser på tv via internet. Och mönstren är i ständig förändring, menar han.

Shirky tar bland annat jordbävningskatastrofen i Sichuan, Kina 2008 som exempel på hur medborgare skapar historia genom sociala medier. På Twitter kom de första tecknen på att det var en jordbävning på gång. Här var man före till och med det amerikanska geologiska centret USGS som annars brukar märka jordbävningar först. BBC fick sina uppgifter från Twitter och på så sätt spreds nyheten omedelbart. Kinesiska myndigheter som brukar censurera och filtrera nyheter från omvärlden valde i det här läget att inte göra något. Medborgarnas handlande gjorde det mer eller mindre omöjligt. Men också det faktum att filtreringen brukar ske för information utifrån och in i Kina, inte tvärtom som den här gången.

~

Digitala medier är sociala, globala, rörliga (ubiquitous) i bemärkelsen här och överallt, och de är billiga. Publiken som tidigare var åskådare och mottagare är nu istället deltagare och producenter och producerar långt mer än de professionella. Det handlar inte längre om enskilda meddelanden som ska konsumeras. Den tidigare publiken ”talk back”. Men det allra viktigaste i detta, säger Shirky, är att ”konsumenterna” också kan tala direkt till varandra. Man talar med varandra utom räckhåll för företag, myndigheter och stater. Detta skapar helt nya förutsättningar och spelregler för alla inblandade.

För företag och myndigheter blir det mycket viktigt att inte försöka dölja något på det sätt man har kunnat göra tidigare. Det handlar istället om att vara helt öppen och försöka övertyga, inte kontrollera! Budskap som når ut kanske inte blir omtyckta eller uppskattade, men själva ärligheten och öppenheten är just det viktiga. Det får människor och deltagare att känna förtroende. Den förtroendeingivande aspekten är ytterst viktig för att lyckas och ta sig vidare.

~

När alla är producerande deltagare och inga begränsningar tycks finnas ställer Shirky slutligen frågan:

How can we use this media in the best way?

Förslaget skjuts på framtiden

Det kontroversiella lagförslaget i USA om upphovsrätt (SOPA, PIPA, etc.) har mötts av så omfattande protester att senaten har valt att skjuta upp omröstningen. Stora delar av webben uttryckte sitt missnöje, bland annat stängdes Wikipedia och Reddit ned tillfälligt. Många senatorer svängde i frågan efter det.

 

Det här blogginlägget publicerades första gången 2012 på bloggen digitalkommunikation.wordpress.com.

Egoister – nej tack!

Ett intressant bevis för att snällhet och generositet går före egoism, och hur dynamiska samarbeten är mer utvecklande och givande än statiska.

I en studie utförd på institutionen för psykologi på Harvard University har man undersökt det sociala samspelet som en flexibel, ständigt föränderlig process. Studien visar vikten av den dynamiska och flexibla naturen som sociala nätverk har. Nätverken förändras hela tiden, men de förändras inte utifrån slumpen utan genom medvetna val bland de interagerande.

I undersökningen fick de nära 800 volontärerna spela ett enkelt spel där de delades in i slumpvist valda grupper. Efter varje spelrunda fick några slumpvist utvalda spelare möjlighet att bryta upp och dela in sig utifrån om deltagarna i gruppen hade varit generösa eller själviska.

Resultaten visade att spelarna själva grupperade om sig. De byggde upp nya sociala nätverk på ett sätt som hjälpte både dem själva och gruppen. I valet av nya gruppmedlemmar visade studien att spelarna var mer villiga att knyta nya kontakter, eller behålla befintliga, med dem som agerade generöst. Däremot bröt de oftare kontakten med dem som uppförde sig egoistiskt.

Studien visar också att sociala grupper har en inneboende korrigeringsmekanism. De som hade blivit bortvalda för sin egoism visade sedan dubbelt så stor benägenhet till samarbete. Det verkar som att det handlar om en sorts intern disciplin för att öka samarbetet inom nätverket, när grupper stänger ute egoister.

För att nå en hög och stabil nivå av samarbete krävs dynamiska nätverk. I de statiska, där människor inte har möjlighet att välja vem de kan interagera med, blir samarbetet sämre och sämre.

 

Det här blogginlägget publicerades första gången 2011 på bloggen digitalkommunikation.wordpress.com.