Networks Without a Cause

 

163891625

Networks Without a Cause: A Critique of Social Media av Geert Lovink (2011, Polity Press: Cambridge UK/Malden MA)

Läsning och reflektioner 

Introduction: Capturing Web 2.0

Once the internet changed the world; now the world is changing the internet. Its mainstreaming is well and truly over, and the forgettable Web 2.0 saga has run its course. The participatory crowds suddenly find themselves in a situation full of tension and conflict – an unwelcome state of affairs for the pragmatist class who oversaw the internet’s formation from the beginning. /…/ A bubble has burst again, but this time in the form of the collapsing libertarian consensus model. /…/ The moment of decision bears upon us: which side are you on? (1)

Samhället tycks ha hunnit ifatt internet och stört teknodrömmarna om cyberrymden som en parallell virtuell verklighet. Internet som ett projekt med sina specifika protokoll frånskilda från resten av vardagen och verkligheten har förlorat både mening och syfte. Vad händer?

Web 2.0 (begreppet fick sin populära form 2004 av Tim O’Reilly) har tre tydliga särdrag: det är lätt att använda, det främjar till sällskaplighet och det möjliggör fria publicerings- och produktionsplattformar för användare, där de kan ladda upp olika slags innehåll.  Företag profiterar inte längre via produktion utan genom kontroll av distributionskanaler men användare inser sällan hur deras närvaro i dessa nätverk blir till inkomster för de stora företagen som exempelvis Google, Amazon, Apple och eBay. Sociala medier som ett modeord i den utåtriktade Web 2.0-tiden är bara en mängd strategier skapade av företagsledningar, och det är så de ska betraktas och värderas. Medborgaren i egenskap av ”användare” är fortfarande storkonsument av alla dessa plattformar, men trenden är klar enligt Lovink; nätverk utan angelägenhet är tidstjuvar och vi dras bara djupare in i den ”sociala grottan” utan att veta vad vi överhuvudtaget ska söka efter. (5f)

I en kort genomgång av dagens forskning och studier av Web 2.0 (7ff) diskuterar Lovink Andrew Keens The Cult of the Amateur (2007), en tidig kritik av Web 2.0 som delvis menar att om alla publicerar är det till slut ingen som lyssnar:

What happens, when ignorance meets egoism meets bad taste meets mob rule? The monkey takes over.

Vidare tar han upp Nicholas Carrs The Big Switch (2008) som analyserar framväxten av molntjänster (cloud computing). En centraliserad infrastruktur av det slaget indikerar slutet på den autonoma persondatorn som en nod i ett distribuerat nätverk. Lovink beskriver hur Carr i slutet av sin bok fokuserar på den framtida människans kognition (där han också utvecklar Marshall McLuhans bevingade påstående om mediet som meddelande):

The medium is not only the message. The medium is the mind. It shapes what we see and how we see it.

Med internets krav på höghastighet, blir vi till nätets egna neuroner:

The more links we click, pages we view, and transactions we make, the more intelligence the Web makes, the more economic value it gains, and the more profit it throws off.

Lovink diskuterar sedan Carrs essä Is Google Making Us Stupid? What the internet is doing to our brains (i The Atlantic: 2008), där denne utvecklar sina tankar och idéer och argumenterar för att ett konstant hoppande mellan olika fönster och webbplatser och ett överdrivet användande av sökmotorer till slut kommer att fördumma oss fullständigt. Detta hänvisar också till utvecklingspsykologen Maryanne Wolfs arbeten där hon pekar på hur möjligheten och kapaciteten till djupläsning går förlorad hos erfarna internetanvändare.

I sin läsning av Jaron Laniers Your Are Not a Gadget (2010) finner Lovink ett försvar för individen och hur Lanier visar på fördumningseffekten av begreppet ”wisdom of the crowd” där gruppens ”regler” har företräde över den enskildes röst. Detta visar sig tydligt på webbplatser som exempelvis Wikipedia (9). Lanier ser ett utmattningsmönster, ett fenomen som handlar om att en kultur dräneras på variationer av traditionell design och blir mindre kreativ överlag.

Vad anser då Lovink själv? Jo, istället för att kartlägga den påverkan Web 2.0 har på våra hjärnor och allt vad det innebär, liksom att fundera vidare över nätets inflytande i våra liv, etcetera, behöver Web 2.0-kritiken ta nya vägar, menar han (10). Låt oss i stället studera ett antal mindre tydliga fenomen på frammarsch: realtid, länkande/gillande (”linking vs liking”) och framväxten av nationella nät (”national webs”), som sträcker sig bortom specifika plattformar och företag. Detta är också den ansats han tar genom boken och han avser att blottlägga olika aspekter på vardagsanvändandet, som i vanliga fall brukar passera obemärkta.

I point to the slightly invisible transition from internet use as a tool to the creation of collaborative widespread ‘user cultures’ that start to develop their own distinguished characteristics, which then infuse life inside the technology. /…/ I perceive the internet context as still fluid /…/ The battle for the internet is not over yet.

I och med att hårdvaran blir mindre och mindre och uppkopplingsmöjligheterna fler och fler, så blir teknologin en osynlig del av vår vardag (13). Web 2.0 applikationer svarar mot denna trend genom att försöka hämta värde ur varje vardagssituation. Ständigt detta ”vad gör du nu?”, ”var är du?”, ”vem pratar du med?”. Samtidigt går vi omkring utan någon som helst oro att våra offentliga ”jag” egentligen till störst del gör ägarna till sociala medier rika. Det här är, skriver Lovink, ”the price of the free”. Och vi tycks villiga att betala.

Det finns inga bevis för att spådomar om att världen blir mer och mer virtuell ska gå i uppfyllelse. Istället tycks det som att den virtuella världen blir mer och mer verklig. Den tränger in och kartlägger våra dagliga liv och sociala relationer. I vår strävan att skapa och forma oss själva blir frågan: Hur skapar du jaget i realtidsflödet? Vi ska inte längre spela roller eller använda avatars. Nu handlar det om att vara ”sig själv” till det yttersta. Det är felen och bristerna som ska exponeras. En profil som bara visar fram det bästa är en robot, en sorts anonym övermänniska från ett svunnet tidevarv. Vi ska visa vår ”mänsklighet”.

Becoming, now, implies revealing who you are, as social media invite users to ‘administer’ their all-too-human dimensions, beyond the hiding or exposing of controversial aspects. Our profiles remain cold and incomplete if we do not expose at least some aspect of our private lives. Otherwise we are robots, anonymous members of a vanishing twentieth-century mass-culture. (13)

~

Varför, frågar sig Lovink senare (23), finns det efter två decennier ingen allmän ”internet-teori”? Vad vi behöver är en samtida nätverksteori som reflekterar snabba förändringar och tar kritiska och kulturella dimensioner av tekniska media på allvar.

The overall aim is to ignite speculative futurism and celebrate singular modes of expression rather than institutional power plays. Many want to know how networks can guarantee ‘trust’ while remaining open, flat, and democratic. How can rapidly emerging concentrations of power be counterbalanced?

Vi behöver på ett djupare plan kunna förstå och tackla det faktum att samförstånd inte längre är den rådande faktorn . Nu handlar det om konflikternas tidevarv, avslutar Lovink sin introduktion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s